Hej!

Jag har tre barn, av vilka två har dyslexi. Båda upptäckte sin dyslexi sent, inte förrän i samband med sina universitetsstudier. För min son tog det nästan 10 år att slutföra studierna, mest för att han inte hade kunskap om sina svårigheter eller det stöd som fanns att tillgå. Jag hade själv dålig koll på dyslexi när barnen var små, på den tiden saknades det också kunskap i samhället som helhet. Barnen tyckte inte om att läsa när de var små och de hade problem med stavningen. Både jag (och lärarna tror jag) kopplade ihop detta med att vi bodde utomlands och att barnen hade både svenska och engelska som modersmål.

Väl hemma i Sverige hade min son en kompis på universitetet som berättade om sin dyslexi. När kompisen delade med sig av sina utmaningar, så stämde de precis in på min sons, att han gick och kollade sig. Så snart min dotter hörde det kollade hon också upp sig hos en logoped, och de hade då båda dyslexi. Jag var lika stolt över mina barn med dyslexi som över mitt barn utan. Men det kändes lite jobbigt att jag inte förstått deras kämpande under skolgången. Eftersom jag själv älskar böcker, så hade jag fortsatt att dyvla på barnen litteratur, men det var bara en av tre som uppskattade det. En vacker dag så bad min dotter mig snällt att inte skaffa fler böcker åt henne 😊.

I efterhand önskar jag att jag hade fortsatt längre att läsa högt för mina barn och inte prioriterat så mycket annat, som t. ex. städning 😊. Däremot minns jag att jag var mycket imponerad över min dotters skrivkapacitet. Hennes stavning var väldigt fantasifull, men jag tänker än idag att människor med dyslexi stavar smartare än andra; som orden låter. När hon skriver idag märker man dock knappast av några stavfel, tack vare program som TorTalk och Word.

Den påverkan dyslexi har på självförtroendet ser jag som den tuffaste delen med diagnosen. En irriterande sanning är att både min egen mor och jag har missbedömt människor på grund av deras stavning, innan vi kände till så mycket om dyslexi. Nu när jag förstår att man inte kan rå för detta och när det finns verktyg som rättar till stavningen, så vill jag i stället uppmuntra till att ta tillvara hjälpmedel som ex: TorTalk. I mitt dagliga jobb på skolan vill jag också uppmuntra oss lärare, mig själv inbegripen, att skaffa oss mer inblick i hur man kan hjälpa elever med dyslexi och se tecken på det. Det är ju t. ex. inte alltid bara läsningen och/eller stavningen som kan vara en utmaning, man kan också behöva ha stöd med planering och kanske bryta ner stora mål i mindre.

Som förälder till barn med dyslexi vill jag dela med mig av några råd. Gör en dyslexiutredning så fort du ser tecken på dyslexi! Läs om symptomen på 1177 och TorTalks hemsida. Se sedan till att ditt barn får verktyg som passar dem! Lär dig själv verktygen, öva med ditt barn tills verktyget är en del av vardagen och inget konstigt. Ta tid med ditt barn, älska, uppmuntra och bekräfta deras förmågor! Kreativitet och problemlösningsförmågor har jag t. ex. sett hos mina barn med dyslexi. Kom ihåg att dina barn är unika och fantastiska! Låt inte utmaningen av dyslexin få sista ordet, den är bara en liten del av ditt barn. Vad gäller böcker, läs för dem, skratta, kanske gråt; uppskatta böcker tillsammans. Om du själv har dyslexi så lyssna på böcker tillsammans, läs med öronen!

Lycka till!

Vänliga hälsningar,

MariAnne