Dyslexi kommer i många former

Ulrika Jonson driver företaget Kasam Education där hon bland annat lär ut hur man kan underlätta livet och lärandet med digitala stödverktyg. Trots att hon har arbetat med det i många år var det först i femtioårsåldern som hon tog tag i sina förmodade läs- och skrivsvårigheter. Det visade sig vara dyslexi. Hennes berättelse handlar om hur hon ändå med hårt arbete och okonventionella lösningar lyckats ta sig igenom skolan och har lyckats bra i arbetslivet. Men också om hur mycket lättare det blir när man väl använder rätt hjälpmedel. TorTalk fick ett samtal med henne.

Var började det? Hur fungerade det i skolan för dig?

– Det gick rätt bra i skolan. Jag hade lite problem med att läsa och framförallt att skriva. Jag stavade dåligt. Det blev synkontroller och undersökningar av ögonsynkning och lite extra lästräning. Jag hade lätt att snappa upp det jag behövde på lektionerna, jag var extremt verbal och bra på muntlig framställning, så blev det aldrig någon stor sak av skrivproblemen. Matten var värre. Jag har problem med siffror och kunde överhuvudtaget inte lära mig multiplikationstabellen. Med hjälp hemifrån gick det rätt bra trots allt i grundskolan. Men det tog tid att plugga. Jag hade egentligen ingen fritid.

Och på gymnasiet?

– Det var chockartat. Plötsligt fick jag uselt betyg i svenska, en tvåa! Min svensklärare undrade över den stora skillnaden mellan mina prestationer i tal och skrift. Så jag tänkte att jag måste skaffa mig bättre kunskaper i svenska; om jag bara fick en ordentlig genomgång av de grundläggande reglerna för hur det ska vara, skulle det nog bli bra. Alltså allt det som en person som inte kan svenska alls måste lära sig. Så jag gick en kvällskurs i svenska för invandrare.

Svenska för invandrare! Kom du på det själv? Fick du det?

– Ja. Det var en ABF-kurs och det gick bra att hänga på. Det hjälpte en hel del. Men matten gick inte alls, så den fick jag ge upp. Den läste jag in i efterhand för att kunna söka till högskolan.

Man måste ju plöja mycket litteratur på högskolan. Hur är det med din läshastighet?

– Den är långsam. Uppskattningsvis läser jag fem, sex gånger långsammare än övriga familjen. Men jag är bra på att lyssna. Jag har en tjock svart bok om pedagogik i bokhyllan. När jag tentade av den på lärarhögskolan hade jag inte läst den, men läraren hade gått igenom innehållet på sina föreläsningar. Jag fick väl godkänt på tentan.

Så egentligen har du klarat dig rätt bra utan diagnos och hjälpmedel?

– Ja, eller nej. Det har ju tagit tid och kraft. Och ibland har det inte alls gått bra. Jag fick i uppdrag att skriva ett omfattande uppdrag för en myndighet, om ett ämne som jag behärskar väl. Jag accepterade, men sa att det kommer att behövas en redaktör för att få fason på texten. Det visade sig att jag hade rätt. Det var hårt att inse att jag inte kunde prestera så som jag önskade. Men såväl de, som jag, hade sett mig som den kompetenta person jag är och framstår som, men jag borde ha förtydligat att skrivande inte är min starkaste sida. Efter redigering blev det mycket bra artiklar.

När klarnade det för dig att du har dyslexi?

 – Diagnosen fick jag så sent som för tre år sedan, alltså efter att jag fyllt femtio. Och det var ingen tvekan om saken. Det var mycket som klarnade då. Mina föräldrar, som verkligen ställde upp och hjälpte mig mycket med skolarbetet, kände nog att de borde ha förstått. Men det gjorde ju ingen. Eftersom jag ansågs vara begåvad och ”duktig” var det ingen som tänkte i dyslexi-termer på den tiden. Men jag inser nu att jag fick slita ovanligt hårt för att klara skolan.

Hur fungerar det nu?

– Bra. Jag har ju tillgång till alla sorters hjälpmedel och använder dem maximalt hela tiden. Olika slags talsyntes för olika sammanhang, matematikprogram som Excel och Numbers. Men jag gillar också böcker och läser gärna skönlitteratur i bokform, med ögonen, från papper. Det blir mest på semestern, eftersom jag läser så långsamt. Dock inte gärna skönlitteratur som ljudböcker, eftersom jag hellre vill skapa mig en egen värld från boken, inte den värld som en inläsande skådespelare skapar.

När och hur använder du talsyntes?

– För att läsa snabbt, för att ta mig igenom facktexter, för att skumma igenom en text för att hitta en uppgift jag letar efter. Men också för att kolla igenom det jag skrivit, även stavning. Rättstavningsprogram i all ära, men det kan bli fel och jag missar mycket. Om jag får min text uppläst hörs det ju var det blev galet.

Vad tycker du det är för skillnad på att läsa med talsyntes och att läsa ”som vanligt”?

– Talsyntesen ökar textförståelsen. När jag läser enbart med ögonen går för mycket hjärnkraft åt för att avkoda texten, ner till enskilda bokstäver. Eftersom avkodningen inte är automatiserad när man har dyslexi måste hjärnan arbeta med det, i stället för att reflektera över vad den läser. Det är tröttande att läsa på det sättet. Med talsyntes orkar jag läsa betydligt mycket mer. Samtidigt ger talsyntesen mig en chans att tänka medan jag läser, ta in och bearbeta texten.